ett tack och hej


Hej på er fina människor! 

Jag tänkte skiva ett sista inlägg här och antagligen fortsätta på en annan blogg.  

Detta ska bli ett avskedsinlägg till denna blogg som varit en rätt lång ventilations och nonsensplats för mig  :) 
 
Det känns helt rätt och fint att bara skriva ett inlägg för att snabbt återblicka på de senaste två åren och sedan låta börja om någon annanstans. Min historia och mina erfarenheter är med mig ändå :)

Så, här kommer en väldigt ärlig och viktig del av min historia. 
💜 
(kunde inte göra miniatyrer🤷‍♀️) 








Att förlora sin  grund att stå och viktigast av allt ,  falla tillbaka på, vart en ny nivå av helvete för mig. 
Givetvis var skilsmässan i sig, från  hur den omhändertogs och hela resan tills vi var färdiga med varandra,  otroligt svår och jobbig att hantera.  Men det jag hade absolut svårast med var att mista min bästa vän,  min trygghet och personen jag delat hela min själ (och ja, precis allting) med i över tio år + min "andra familj". D e t var, för mig,  ohanterligt i samband med min ätstörning. Eftersom jag då precis börjat blivit bättre men fortfarande inte riktigt "klarade mig själv"  så vart det fel och min rätt trötta hjärna orkade inte ställa om sig till dessa drastiska förändringar som bara hände framför ögonen på mig.  För så kändes det. Så var det. Allting gick väldigt fort. Säkerligen för alla inblandade men framförallt för mig och min katastroftänkande-panik-hjärna. 
Men det gick, speciellt tack vare mina då så himla fina människor som (knappt)  orkade med mig, mitt liv, mitt hem,  mitt nya hem, mitt mående,  min panik,  min sorg, min ilska,.min å n g e s t. Jag är för evigt tacksam för a l l a er. 💜 

Jag hamnade in något som klassades "chocktillstånd"  som gjorde mig i princip omottaglig att "nå". Det fanns ingen utväg eller flykt /avlastning /avkoppling på det helvete jag gick igenom. Minns att jag brukade vakna upp och trott att jag drömt,  för att sen inse vart jag var osv.
Mitt liv just då var totalt ohanterligt. 
Gick ut på att försöka hantera och absolut helst fly den panikångest jag hade 24/7. Jag hade liksom  igen aning om vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle kunna hantera mina känslor. Det blev svårare att hantera ätstörningsdemonerna vilket var det jag hade mest fokus på att inte falla tillbaka förmycket i. I allt detta började jag självmedicinera med alkohol (vilket alla redan vet) men det hjälpa mig,  hur jävla illa det än låter så var det det ända som kunde få mig lugn,  somna,  hanterar maten bättre osv.  för mig handlade det enbart om att kunna få slappna av bara en liiten stund.  Jag vill väl bara säga att det aldrig är bra att bedöva sig oavsett vad för "medel".  Det gäller även receptbelagda tabletter.  Det min åsikt.  Men, behövs det en tid för att kunna fungera så är det ju givetvis bra. Men det är så lätt att hamna i ett beroendeträsk även om.det "bara"  är sömnmedicin, ångestdämpande eller liknande. 

Jag har aldrig velat ha tabletter till något egentligen.  Men fick givetvis ge med mig för att tex börja äta antidepressiva och försöka hjälpa kroppen att höja serotoninivån (må bra ämne i kroppen), kunna somna, kunna andad utan rå-ångest osv. 

Mina demoner har alltid funnits hos mig och jag tror dom alltid kommer finnas där mer eller mindre. Psykisk ohälsa är så sjukt (heh) vanligt!  Och ingenting någon ska skämmas för!  Det kan jag stolt säga att jag inte gör,  det är snarare mitt beteende pga av det som är svårt att både hantera och inte älta. 

De två senaste åren har  varit de mörkaste i mitt liv,  inräknat alla år av svår anorexi. Jag tappade fotfästet om livet.  Allt jag någonsin fruktat hände. Allt jag försäkrat mitt värde i försvann. Jag som alltid hängt upp mig på saker (jobb, hästar osv)  eller personer för att slippa ta tag i mig själv. Det självföraktet jag alltid har känt har funnits med länge men varit "hanterbart".. Eller.. Jag lever ju av konsekvenser för att ha flytt ifrån mig själv hela tiden.. Så.. 

Det är okej. Det är okej om jag skulle vara bipolär,  ha borderline,  autism, adhd eller vilken annan diagnos som helst!  Jag påbörjade utredning för att se om jag skulle kunns vara bipolär (som antagligen är det troligaste om något)  jag hann inte komma så långt innan det behövdes läggas på is tills jag mådde bättre.  [för mig spelar det ingen roll om jag skulle ha en, tio eller noll diagnoser.  det värdesätter inte eller definierar mig som person ]

 Efter alla misslyckanden i mitt liv så rann det över för mig. Jag vill bara säga att jag alltid sett mig själv som ärlig.  Och alltid trott på att kunna prata om saker.  Kommunikation ger information och kunskap är en av det viktigaste nycklarna för att kunna förstå och acceptera andra /annat.  Hur som helst så har jag rådfråga och kommer dela med mig av allting jag känner och tror kommer kunna ge någon något positivt. Jag vill också bara säga att det inte är någons fel. 

I våras försökte jag ta mitt liv. Jag tog överdos och hade varit död nu om det inte vore för mamma som ringde efter ambulans. (känner att jag inte behöver gå in på detaljer, är det någon som skulle undra över något är det väl bättre att fråga) Det är så hemskt att ha utsatt henne för detta!  Och min familj såklart. Hela upplevelsen ska jag vara jävligt tacksam för att den var så "smärtfri"  för min del. Men givetvis har det tagit extremt hårt på mamma.  Jag har fått allt återberättat och försöker sätta mig in i om det skulle vara tvärtom. 💔

Det är förjävligt att vara deprimerad. Det fullkomligt vidrigt att känna sig ensam i det. 
Det är utnattande att orka kämpa när man inte ser ens en ljusglimt. Man upplever inte att man är självisk utan snarare gör de man älskar en tjänst.  Det viktigaste är att prata om det kära läsare!  oavsett hur svårt det är. Det går att få hjälp! Det också viktigt att säga till er anhöriga att det inte är ert fel. Man gör sitt bästa. 

Återhämtningen efter det tog en stund.  Jag har kämpat mycket med min storlek (skulle inte förvåna mig om jag skulle väga 100kg igen)  och det är fortfarande väldigt svårt att acceptera. 

Jag är mest ledsen för att jag inte kan applicera mina egna åsikter och värderingar på mig själv!  JAG ÄLSKAR FORMER OCH SPECIELLT FYLLIGA KVINNOKROPPAR!  det är fortfarande min störda självbild och ätstörning som härjar.  Men!  Jag har kommit så himla långt efter mitt självmordsförsök.  Jag tvingar mig att tänka att jag fått en andra chans och att det bara finns en enda väg nu-framåt! 

Jag bygger upp mig själv och ska forma mitt liv. Det går inte ha fungerande nära relationer till andra om du inte är fungerande själv. Men det betyder inte att man ska skala bort allt och alla. 

Min familj är fantastisk!  Varje själ i den har stöttat mig genom mina vidriga svält -år och stöttat mig genom min värsta depression.
Jag försöker bara ha blicken framåt nu till detta år.  Börjar med en tid utan alkohol (rensa kroppen och möta mina rädslor), träna,  umgås med kära och göra bra saker för mig själv.  Mitt mående är långt ifrån bra, och ärligt talat känns det lite nervöst men ändå okej att orka reda ut vad nu Ida är brutta 😄
Två år efter skilsmässojulklappen gav jag vidare mina vigselringar till min syster och hennes underbara flickvän. De ringarna är fyllda med många minnen och så mycket kärlek och kommer få göras om  men leva vidare,  det känns så fint :) 

Jag skriver detta inlägg med en en liten klump i halsen.  Det har varit en lång jobbig tid. Så mörk. Den här bloggen har varir med så länge också :) Och om några timmar är det ett helt nytt år med samma rädslor, sorg och tillstånd.  Men, med en ny inställning, ett nytt mod och en mer öppen Ida. 

Jag kommer starta en ny blogg (fixa min Instagram osv)  och hoppas verkligen att ni vill fortsätta följa med på min resa :)
Jag behöver all pepp jag kan få och kan jag ge något till någon av er,  tveka inte att skriva!  

Kul att ni varit med så länge :)
🙏
Våga be om hjälp! 
Berätta för dina nära vad  dom betyder för dig!
Sprid positivitet! 
🌈 


💜


























😇


Hej och tack roller som skrivit till mig, öppet som privat!

Jag kommer starten en ny blogg. Det blir bara rörigt att fortsätta med den här. Kommer skriva och lägga ut bilder från förr som.ä ett litet avslut, 😊

Så jag återkommer :)

❤️

Hjälp mig :)


Vad tycker ni?

Ska jag göra en helt ny blogg och fortsätta blogga härifrån och nu?
Eller ska jag fortsätta min blogg (mitt liv som varit) och bara fylla på?

Jag velar och behöver hjälp. En del av mig tänker att jag lika gärna kan fortsötta här eftersom det varit mitt liv i olika etapper. 
Men en annan del tänker att den eran egentligen enbart representerar en del av mitt liv som var. Min blogg startade med när jag delade mitt liv med min exman och nu är mitt liv annorlunda. Så, kanske borde jag avsluta denna och starta min egen?

(inte för att glömma eller förminska något utan enbart bara inte förknippas eller så med det som varit.)
Ni är ändå en del som läser, så dela gärna era åsikter :)


⬆️
True story 

🙊😆
❤️