:)




Igår vaknade jag med frukost på sängen! :D ♥ vi åt den dock i soffan i mislandet. jättefin frukost med massamassa gott! sen gick dagen åt till att prata, ta sig igenom detta på ett öppet och blottat sätt. vi gick ner och handlade till plankan vi bestämde att vi skulle äta. mamma kom förbi och jag snabbklippte henne o så åt vi god mat, pratade och blåstrade om själen lite. plankan vi gjorde igår var en av dom godaste på länge! aaaasgooood! vi har dessutom kvar ingredienser så kanske blir en i kväll med :D

vi har även experimenterat med veganska efterrätter, aamaagaaad så godis!

jag ska skriva av mig nångång när jag känner mig redo. igår möblerade vi om i sovrummet igen så vi inte har huvudet mot grannarna (som snarkar). hoppas det blir lättare! gick ok igår trots ångest, snark och stress. vi har dessutom målat om vårat köksbord ( och oss själva samt lite annat som stog ivägen ;) vitt och fint är det!

den här veckan är det ju "lov" fast vi har egna studier o jag har dessutom mer saker att bli klar med. detta lov kommer mer lägligt än nått annat lov i mitt liv tror jag. mm usch och fy. jag vet inte om jag håller på att bli knäpp men detta år, eller 2013 måste ha varit det värsta hittills (om man bortser från det året jag försökte dränka mina sorger i alkohol osv) men ae, det här året alltså. jag är envis och jag tycker verkligen att jag är realistiskt och öppensinnad med en helt ok självinsikt. jag ser inga konstigheter och jag förstår att jag lider av en depression och har gjort det väldigt gravt periodvis under året som gått.

mitt problem ligger i att jag många gånger inte ser nån mening med livet. jag hatar att behöva anpassa mig till wtt samhället jag inte står bakom, jag vill inte (att nån) ska behöva jobba sig sjuka på jobb man inte trivs på för att tjäna pengar som styr precis allting. jag ser allting som ett ständigt och meningslöst kämpande.

jag vill inte leva mitt liv så.
jag vill inte behöva anpassa mig och "acceptera att det är så" eller göra det till mitt mision att försöka förändra saker jag veeeet inte kommer ändras på, iaf inte nu.

jag får hela tiden höra att man ska hitta saker man tycker om och vill göra, saker att kämpa för, saker att se fram emot.
men om man inte har det då? om allt sånt känns helt meningslöst också? varför ska jag finna mig i det här?
v a r f ö r ? ska jag lära mig att acceptera det? Varför? vem är jag här för? allvarligt talat? för vems skull ska jag tänka om och vem är viktigast att ligga till lags? varför är det så viktigt för andra att jag/människor lär sig acceptera samhället och lär sig leva efter det. i bästa fall för sin lilla lilla del för "förbättring". kanske "engagera sig politiskt".

jag tycker att jag har en något negativ, visst, men realistisk syn på det. jag är bitter och jag är skeptiskt. jag vill inte göra mitt liv till ett ständigt kämpande emot saker. om jag nu ska leva mitt liv vill jag ju också hitta saker jag mår bra av, inte behöva konstant stå upp för saker, leva upp till allas förväntningar på mig, eller gömma mig för hur verkligheten ser ut.

jag där bara så jävla less på allt det här
och jag tycker att i princip alla i min omgivning är levande bevis på att jag har "rätt". alla tragglas med diverse olika problem och hemskheter som egentligen inte skulle behöva vara där men som vi blir mer eller mindre tvingade till att acceptera och "göra det bästa av det".

vilken glädjespridare jag är. men jag har sånna här tankar hela tiden. jag må vara deprimerad men är det så jävla konstigt?

det känns lika meningslöst att "ta mitt liv" eftersom jag nu ändå är här och har det här livet, den här kroppen osv. jag skulle i så fall släppa varenda sak här och verkligen ta vara på mitt liv, mitt liv jag bara kommer leva en gång. jag skulle leva i nuet hela tiden. ta dagen som den kommer och sluta vara rädd för allting. pissa på allas förväntningar och verkligen verkligen få ut saker av mitt liv. det skulle väl ändå vara ett meningsfullt liv. jag skulle inte ha något att förlora på det. Inte ett dugg.

det för mig låter realistiskt och som ett liv värt att leva. men det skulle betyda att jag ifrån sa mig alla förväntningar, allt "ansvar" och i vissas ögon säkerligen "gett upp". men vad gör det om man ändå beslutat sig för att leva sitt liv en dag i taget och med noll rädlsa för vad som kan hända?

rädlsa för mig är att vara fast i livet och trampa på samma stället hela tiden och inte lomma framåt. att känna själslig död. att ha ångest varje dag, att känna total meningslöshet, att inte kunna uppskatta nånting. att förpesta livet för människor jag älskar. att behöva tvinga mig till saker jag mår så jävla dåligt av att göra. att förstöra mig själv och andra.
att ha problem med dom enklaste ting för att jag helt enkelt inte mår väl.

...

kul och positivt inlägg men jag är inte rädd för att dela med mig om hur jag mår och resonerar. jag vet att detta gör många människor obekväma men det ändra inte det faktum över att massor med människor känner såhär.
precis som vi är lärda att vi ska göra så tittar vi bort och trampar vidare med våran vardag.

/bitterfitta

:)