2016

 
Hej där.
 
Ja hörreni. Ni ska få en snabbis och jag kommer skriva mer senare.
 
 
förra nyår <3
 
Tvåtusensexton.
Jag tror inte jag ens kan sätta ord på detta ord än.
Jag vet inte om jag någonsin i mitt liv kmmer kunna göra det.
 
 
Det är helt klart det år som förändrat mest i mitt liv. Ett år man kan sammanfatta som ett ständigt lidande men men små små ljusglimtar som kämpat sig in mellan de sina små små sprickor i bubblan vi levt i . Det har varit tuffa år. Det senaste 3 åren har varit ett ständigt mörker utan något ljus alls.Inte ens en glimt av liv eller lust. Bara sjukdom och mörker.  Vi har levt med de vidrigaste demoner man inte ens i den mest surrealistiska av världar kan få dessa monster, rättvisa vad de står för och vad de orsakat. Det går inte beskriva denna resa. Det går bara inte.
Jag kan inte ens forma orden när jag tittar på Anton ibland. Jag vet att han förstår. Även om hans upplevese av dess aår varit väldigt annorlunda från min, så har den varit minst lika plågsam. I vissa fall säkert värre och i andra bättre. Oavsett så står vi båda som vinnare utifrån dessa hemska tider och dessa fruktansvärda år.
Vi har suttit fast med varamdra sedan hans femtonårsdag. Lilla Anton. Fina lilla fåniga f a n t a s t i s k a Anton.
Han har håll min hand genom alla dessa år. I vått och torrt. I sjukdom och i "hälsa". Jag har aldrig mått ritkgt bra vilket avspeglat sig på vårat förhållande och egentligen till alla relationer jag haft. Men framförallt till den med min man. Jag har alltid, vid varje steg jag tagit kunnat känna mig stöttad av Anton. Han har alltid funnits där bredvid mig. Det är många år vi lyckats hålla ihop. Tolv för att vara exakt och nu efter nyår blir det trettonde.
 
Livet blir aldirg som man riktigt tänkt sig. Det är givet och jag antar att det är tur att vi inte vet hur exakt det kommer att spela ut sig. Det finns mycket vi kan påverka om mvi lär oss att närvara. Men lika mycket händer av sig självt. Det är hur man lär sig att tackla motgångar som avgör hur bra vi mår och hur vi tar oss framåt. Att lära sig att älska acceptera och älska sig själv. Det tror jag är nyckeln till ett lyckligt liv. Att omringa sig själv med bra människor och unna sig själv att må bra, Försöka lära sig att balansera det bra och det dåliga. Det är vikigt att tillåta sig själv till att må dåligt också. Det är en stor och viktig del av livet också. Att lära sig att inte älta och kunna släppa taget om saker. 
 
 
Jag tänkte sammanfatta detta ganska känslomässiga inlägg rätt kort.
Jag  vill bara med all respekt och all kärlek understryka och förtydliga att jag verkligen är tacksam och stolt över att fått vara en del av ditt liv i alla dessa kämpiga år Anton. Det är med stor stor sorg och väldigt blandade känslor jag skriver på dessa skillsmässopapper vi gemensamt ansökt om. Det är ett fruktansvärt tungt beslut men helt och hållet rätt. Vi har ingenting att hämta från den här trasiga relationen och detta infekterade äktenskap. Även om vi i framtiden hittar tillbaka eller hittar varandra igen, så är det att börja på nytt som gäller. Det finns ingenting att hämta eller bygga på här. Allting är utsuget av mörker och sjukdom. 
Anton den person som känner mig bäst och som kommer finns hos mig jämt. Den kärleken jag känner är så djupt rotad och kommer aldrig att försvinna, tvärtom kommer den sökert att blomma nu när vi tar oss bort från allt destruktivt och ser varandra för vad vi är istället för sjukdomar, mönster, rutiner osv.
 
 
jag unnar dig all lycka och välmående min fantastiska Anton och du ska veta att jag är så himla ledsen över att det blivit såhär. Det är så ofattbart att det inte är vi längre, Jag vet att det är rätt men det är så tungt imellanåt. Att inte få tillhöra dig och din trygga famn. Att du kommer dela dina fåniga skämt med någon annan lyckligt lottad tjej(eller kille ;) ) och att du med dina tokerier kommer göra en annan människa väldigt lycklig en dag. En del av mig hoppas att det i framtiden är jag :) Att vi med tiden utvecklas oss själva och att det i slutet var meningen att det skulle vara vi. För det är ju det väl. Du och jag? :') <3
 
 
 
 
Det är så svårt och så jobbigt att det är som det är. Men detta är rätt. Detta är helt och hållet rätt.
vi har inte varit lyckliga på så länge och skulle aldrig kunna bli det som det är nu.
 
Jag älskar dig Anton. Tack för alla år, för alla minnen, för alla tokerier, för allt allt allt allt!
Bara du och jag bär med oss våran resa på riktigt. Bara du och jag vet hur starka vi är och hur otroligt förpestad man kan bli av dessa hemskheter vi plågats av så länge. Jag tror och hoppas att med tiden kommer spåren av dom suddas ut och förgyllas med nya glädjerika minnen och upplevelser. Vi har livet framför oss och vi kommer vara en del av varandras liv. Vi är fortfarande Anton och Ida. Och min kärlek och respekt har du alltid.
 
Jag hoppas att du finner det du vill i livet, jag unnar dig all lycka och välmående. Du är en av dom finsate människor jag någonsin mött och antagligen kommer möta. Hos mig har du alltid en fast plats i mitt hjärta och i mitt liv har du alltid alltid alltid en självklart plats. Tack och KÄRLEK till dig, till oss och till livet.
 
 
Gott nytt år på er.
 
v

Godmorgon ☕


En trött brutta så att säga.. 
Men!! På plats på frillet för att möta upp pinglan Linnéa för lite testövningar för veckan.  Det blir lugnt men kan säga att efter typ två timmars sömn och alldeles för mycket mat igårkväll (typ sten i magen och en herrans massa gofrulle på det)  så kändes det lockande att ligga kvar i axels och Malins soffa 😊❤🐓

För igår var vi hemma hos dom och hade på spåretmys med fin mat och dryck. Vi sov kvar vilket också var kanonmys! 🌸 
Upp tidigt för jobb för elefantons del och fysmys med bästa L för min del. 

Nu kommer hon straxt så jag ska göra mig as ready as I can 😄

Have a goodie one! 

tänkerinteändraallafelstavningar

 
idag har familjen BíngBang kelat på morgonen och ätit mysfrukost i soffan framför julkalendern <3
 
 
tänkte bli bättre på att blogga nu :)
 
eheheh...
 
men jo. på riktigt. det är mycket som händer hela tiden och det pendlar väldigt mycket även om det mestadels är sammaskit. eh, ah. dä ja sa!
 
jag ska dratta in till los stados och först lunchdate'a med Linnea sen ska vi till frillet och så ska jag komma igpng med den där träningen min kropp lite skriker efter, nu när jag äter som en hästisbästis, för JA, JAG ÄR SÅ JÄVLA GRYM! jag har så himla mycket att skriva av mig om men eftersom jag fortfarande kämpar med livet i helhet så ligger bloggen inte alls så högt upp på listan även om jag skulle behöva skriva av mig. men tänkte att jag skulle bli bättre! kankse med start ikväll? !
 
hur som, så fungerar maten bra! jag får i mig det jag ska plus lite till. vågen går (fortfarande ganska smärtsamt) uppåt och jag är om tyå två kilo på mitt sista delsmål. efter det är det bara att fira med kalas och sen inte väga sig så ofta alls! den där vågen alltså...wääh..
 
jag är fortfarande ätstörd och har en hatkärlek till mat. detta konstiga ord "balans" har jag fortfarande ingen som helst jävla relation till men vi börjar nosa på varandra och jag tror vi kommer kunna komma bra överens i sinom tid. jag får så väldigt fin hjälp där och bästaste bruttorna och detta kommer ni får veta och se mer av! <3
 
livet börjar komma tillbaka men det är inte alls så roligt att leva dom flesta dagarna ska ni veta. 
allt tid som gått förlorad och allting som har förstörts under dessa år lever vi i nu. jag och anton tragglas med ett hem som har satt sina djupaste äckelspår av helvete. det är bara vi som vet vad dessa väggar håller inom sig och vad detta "hem" representerat och fortfarande representerar till viss del. våran relation är jävligt infekterad av alla år och av all smärta och vi kämpar med det just nu. det är det vidrigatde jag varit med om. 
extremt omotiverande att komma tillbaka till livet och inse allting man gått miste om.. allting man har förstört..
alla år och allt som bara gått åt helvete. det spelar heller ingen roll vad människor runt omkring säger för det är känslor och tankar jag behöver få känna. det är stor och viktig del i hela läkningsprocessen. till och med så stor att en har en egen del inom vården som kallas för "dom förvnunna årer"...pain.. men ja.
där är både jag och anton.
 
vi är påväg ut i livet, som två individer som ska försöka finna sin egen plats men samtidigt reda ut våran relaton. det är knepigt och det är det mest smärtsamma jag varit med om. jag ser min man för första gången utan skyddsglasögon i någon form och är nu mer säker på min kärlek till honom än någonsin innan och just därav är min rädlsa att förlora honom ibland så stor att jag inte vet vart jag ska vägen och jag mest bara vill fly.vi ska inte gå skilda vägar men jag har så svårt att förhålla mig till allt nytt och allt "friskt" eftersom jag levt mitt liv, hela mitt liv, i någon eller flera former av flykt från mina egna känslor. eftersom min absolut största rädla är att k ä n n a. men det jobbar jag stenhårt på. alsäppa allting och bara låta allting vara. och det är vansinnigt svårt och sinnersjukt smärtsamt ibland. men han står vid min sida, trasig och på ben som knappt bär honom vissa dagar. för det är precis så livet blivit efter detta år av detta helvete. 
 
jag tror på oss av hela mitt hjärta och jag vet inom mig att vi kommer att lösa det. jag ser det i både honom och mig. tills jag blir förblindad av min egen rädlsa och jag blir fyra år igen. asäcklig. jätteliten och jätteneedy.
superäckligt, verkligen. det kommer ta tid att läka, både som par och som individer. det får göra det. vi har sagt att det helt enkelt få ta den tid det tar. vi båda tvivlar när dom tyngsta dagarna är i sitt fulla esse och man inte ser varken ljus eller utväg. då känns allting totalt hopp och meningslöst. men vi båda vet att det också är en del av processen. men det är jävligt svårt att komma ihåg när man behöver rida och reda ut det. 
 
jag skulle inte leva idag om det inte vore för anton. det vet han också. han har tyvärr och också inte tyvärr, behvövt vara nån jävla assistent till mig under dessa åt eftersom jag vartit så vansissigt sjuk. jag har varit nära på att dö. det är helt sjukt egentligen. jag har varit så väldigt väldigt dålig. och här är vi. friskare men också trasigare. utmattade. uppslitna men ändå pånytt födda.
 
jaja, det blir alltid att jag babblar på när jag egentligen behöver göra annat.
story of maa laaaf.
 
jag vill egentligen bara säga att jag är så otroligt tacksam för alla fina människor som är i  mitt liv just nu.
ett specellt tack till min fantastiska man som foerfarande står och finns vid min sida. som går ut ur detta helvete, ut i livet, tillsammans med mig. vi kommer ur´t ur detta som egna individer på jävligt stappliga ben men ändå. istället för att vara fastklistrade på varandra så går vi hand i hand. han sina steg och jag mina.
det är extremt viktigt. jag älskar dig anton, mer än jag någinsin gjort och jag är så himla ledsen för att allting blivit såhär, för att du mår så dpligt nu och för att det kommer ta toid att läka. jag ska göra mitt absolut bästa att bli en värdig och fin fru till dig. jag ska bli min egen bästa vän och jag håller verkligen på att bryta mig loss frpn mina egna demoner/begränsningar. jag är påväg och jag är så evigt tacksam för att du orkar vara min man. du är det bästa i mitt liv och jag ska verkligen spendera mitt liv till att gösa oss båda lyckliga!
inga mer begränsningar. frihet, kärlek och lycka. duojag. du och jag. (och malle)
 
"for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, until death do us part."
 
avslutar i vanlig ordning mä litte bildz:
gofrulle en segismorgon (Y)
di bäste <3
 
anton v.v
 
mina fina :) <3
 
bla bla bla
odät!
 
:D