Jan. 31, 2012

finns det något värre än vuxna människor som inte växer upp?
det slog mig nån gång i tonåren att en del vuxna människor är mer barnsliga än vad man själv nånsin varit, och jag har varit barnslig! ^^ rätt skrämmande. för man växer ju upp med att tro att vuxna är stabila, trygga öppensinnade personer som ofta har rätt.. meneeee... aae va.
jag respekterar människor som vill förbättras. som vill utvecklas, som pushar sig själva in i situationer dom inte hanterar för att just lära sig det, hanetra dom. utvecklas! det är så viktigt. för mig iallafall.
vad jag än pratar om så återkommer jag till: tillit.
det är för att i princip allting grundar sig i det. för mig iaf. jag skulle inte kunnat pusha mig själv till det bättre in jag inte kände mig "trygg" (hur trygg man nu kan känna sig i situationer man inte kan hantera osv) eller om jag inte hade tillit. till mig själv framför allt men absolut till mitt stöttande team. som anton. den tilliten jag har till honom är ovärdelig. det går verkligen inte beskriva i ord vad den gör med mig.
hade jag och anton haft ett förlutet med massa lögner och brist på förtroenden så hade jag aldrig haft den tilliten jag har idag, det kan jag ärligt säga. även om personer förändras och förbättras så skulle dom såren vara så svårläkta att det skulle ta så myyyycket mera tid för mig. och beroende på hur stora sveken skulle ha varit så skulle jag kanske aldrig lita fullt ut på anton. nu har han ju lyckligtvis inte varit en sån och det är jag evigt tacksam för, <3
jag måste säga att jag beundrar människor som lyckas ta sig vidare från såna saker. jag gör det extra mycket eftersom jag sjäv skulle ha så otroligt svårt för det. och då ska dom människorna gått vidare från det genom att bearbetat det hela och faktiskt kommit över det, inte bara lagt problemen på någon annan eller pt sidan och låtsas om som att det inte finns med. det är liksom..svagt. är jag hård när jag säger så? jag tycker att det är svagt även om jag själv skulle vara en av som som skulle älta allting om och om och om igen. jag sitter ju här, med facit i handen och försöker vända på allt och se det från att annat perspektiv. ja, och jag kan ärligt säga att jag skulle ha så jävla svårt att släppa och framför allt: förlåta.
det är beundransvärt tycker jag. folk som kan förlåta, verkligen kan det, inte bara säger att dom har det.
åter igen till vuxna människor.
det känns som att ju äldre man blir och ju mer erfaranhet man får borde man ju bli klokare. men, det känns inte alls som så är fallet i många fall. en del upprepar sina misstag, brister, osv för många gånger så att man i stort sätt börjar tappa hoppet på mänskligheten. fast det gjorde jag nog för länge sen.. men iaf. jag tror att man alltid är i grunden samma person men att man måste välja hur man vill vara. och jag lever i den bittre sanningen om att det är förjävla svårt att verkligen förbättras. det är en ständig kamp och ett arbete man aldrig blir klar med. men så värt det. det ger en ju åtminstonde lite mer sinnesro.
nu äre miislandet som gäller!
puss och däääääät!

v