2016

 
Hej där.
 
Ja hörreni. Ni ska få en snabbis och jag kommer skriva mer senare.
 
 
förra nyår <3
 
Tvåtusensexton.
Jag tror inte jag ens kan sätta ord på detta ord än.
Jag vet inte om jag någonsin i mitt liv kmmer kunna göra det.
 
 
Det är helt klart det år som förändrat mest i mitt liv. Ett år man kan sammanfatta som ett ständigt lidande men men små små ljusglimtar som kämpat sig in mellan de sina små små sprickor i bubblan vi levt i . Det har varit tuffa år. Det senaste 3 åren har varit ett ständigt mörker utan något ljus alls.Inte ens en glimt av liv eller lust. Bara sjukdom och mörker.  Vi har levt med de vidrigaste demoner man inte ens i den mest surrealistiska av världar kan få dessa monster, rättvisa vad de står för och vad de orsakat. Det går inte beskriva denna resa. Det går bara inte.
Jag kan inte ens forma orden när jag tittar på Anton ibland. Jag vet att han förstår. Även om hans upplevese av dess aår varit väldigt annorlunda från min, så har den varit minst lika plågsam. I vissa fall säkert värre och i andra bättre. Oavsett så står vi båda som vinnare utifrån dessa hemska tider och dessa fruktansvärda år.
Vi har suttit fast med varamdra sedan hans femtonårsdag. Lilla Anton. Fina lilla fåniga f a n t a s t i s k a Anton.
Han har håll min hand genom alla dessa år. I vått och torrt. I sjukdom och i "hälsa". Jag har aldrig mått ritkgt bra vilket avspeglat sig på vårat förhållande och egentligen till alla relationer jag haft. Men framförallt till den med min man. Jag har alltid, vid varje steg jag tagit kunnat känna mig stöttad av Anton. Han har alltid funnits där bredvid mig. Det är många år vi lyckats hålla ihop. Tolv för att vara exakt och nu efter nyår blir det trettonde.
 
Livet blir aldirg som man riktigt tänkt sig. Det är givet och jag antar att det är tur att vi inte vet hur exakt det kommer att spela ut sig. Det finns mycket vi kan påverka om mvi lär oss att närvara. Men lika mycket händer av sig självt. Det är hur man lär sig att tackla motgångar som avgör hur bra vi mår och hur vi tar oss framåt. Att lära sig att älska acceptera och älska sig själv. Det tror jag är nyckeln till ett lyckligt liv. Att omringa sig själv med bra människor och unna sig själv att må bra, Försöka lära sig att balansera det bra och det dåliga. Det är vikigt att tillåta sig själv till att må dåligt också. Det är en stor och viktig del av livet också. Att lära sig att inte älta och kunna släppa taget om saker. 
 
 
Jag tänkte sammanfatta detta ganska känslomässiga inlägg rätt kort.
Jag  vill bara med all respekt och all kärlek understryka och förtydliga att jag verkligen är tacksam och stolt över att fått vara en del av ditt liv i alla dessa kämpiga år Anton. Det är med stor stor sorg och väldigt blandade känslor jag skriver på dessa skillsmässopapper vi gemensamt ansökt om. Det är ett fruktansvärt tungt beslut men helt och hållet rätt. Vi har ingenting att hämta från den här trasiga relationen och detta infekterade äktenskap. Även om vi i framtiden hittar tillbaka eller hittar varandra igen, så är det att börja på nytt som gäller. Det finns ingenting att hämta eller bygga på här. Allting är utsuget av mörker och sjukdom. 
Anton den person som känner mig bäst och som kommer finns hos mig jämt. Den kärleken jag känner är så djupt rotad och kommer aldrig att försvinna, tvärtom kommer den sökert att blomma nu när vi tar oss bort från allt destruktivt och ser varandra för vad vi är istället för sjukdomar, mönster, rutiner osv.
 
 
jag unnar dig all lycka och välmående min fantastiska Anton och du ska veta att jag är så himla ledsen över att det blivit såhär. Det är så ofattbart att det inte är vi längre, Jag vet att det är rätt men det är så tungt imellanåt. Att inte få tillhöra dig och din trygga famn. Att du kommer dela dina fåniga skämt med någon annan lyckligt lottad tjej(eller kille ;) ) och att du med dina tokerier kommer göra en annan människa väldigt lycklig en dag. En del av mig hoppas att det i framtiden är jag :) Att vi med tiden utvecklas oss själva och att det i slutet var meningen att det skulle vara vi. För det är ju det väl. Du och jag? :') <3
 
 
 
 
Det är så svårt och så jobbigt att det är som det är. Men detta är rätt. Detta är helt och hållet rätt.
vi har inte varit lyckliga på så länge och skulle aldrig kunna bli det som det är nu.
 
Jag älskar dig Anton. Tack för alla år, för alla minnen, för alla tokerier, för allt allt allt allt!
Bara du och jag bär med oss våran resa på riktigt. Bara du och jag vet hur starka vi är och hur otroligt förpestad man kan bli av dessa hemskheter vi plågats av så länge. Jag tror och hoppas att med tiden kommer spåren av dom suddas ut och förgyllas med nya glädjerika minnen och upplevelser. Vi har livet framför oss och vi kommer vara en del av varandras liv. Vi är fortfarande Anton och Ida. Och min kärlek och respekt har du alltid.
 
Jag hoppas att du finner det du vill i livet, jag unnar dig all lycka och välmående. Du är en av dom finsate människor jag någonsin mött och antagligen kommer möta. Hos mig har du alltid en fast plats i mitt hjärta och i mitt liv har du alltid alltid alltid en självklart plats. Tack och KÄRLEK till dig, till oss och till livet.
 
 
Gott nytt år på er.
 
v